Svenska uppgift, vad tycker ni?
Mitt sommarögonblick
Jag sitter högst upp i ”Insane” på Gröna Lund. Jag åkte nyss upp cirka 30 meter rakt uppåt. Sen en liten bit rakt fram. Och nu, sitter jag här och tittar ut över havet.
Jag vet, att om bara några sekunder kommer jag att slungas neråt och framåt med en sådan kraft att håret kastar sig mot mig, kinderna och huden i ansiktet trycks mot mig och armar och ben kommer flyga fritt.
Men just nu, känner jag bara doften av våfflor, eftersom det finns ett litet våffelstånd 30 meter ner.Mitt hjärta dunkar snabbare än någonsin. Det känns nästan som att det ska hoppa ur bröstkorgen på mig.
Det ända jag ser är hav, hus, träd och om jag fäster blicken till vänster om mig, ser jag Emma sittandes i stolen brevid mig. Hon ser lika förskräckt ut som jag.
- Alma, vi kommer att dö! Säger hon skärrat.
Jag svarar inte, utan tittar bara ut framför mig. Jag ser en liten båt, en vit segelbåt. Det står något på den, det står Maya. Båten heter Maya. Just då slår tanken mig. Tänk om jag satt där nere i båten nu, då hade jag kunnat slappna av och bara njuta av den soliga dagen. Istället sitter jag här uppe och skakar av skräck.
Samtidigt finns det en spänning i luften, jag ser fram emot åkturen. Ja, på ett konstigt sätt ser jag faktiskt fram emot det. Det ska bli kul, spännande, läskigt!
- Nu gäller det Emma! Säger jag med skräckblandad förtjusning.
- Ja, Alma, nu gäller det! Svarar hon.
Plötsligt slungas vi framåt, neråt, uppåt! Jag vet varken ut eller in. Vi stannar upp ett tag, och när jag öppnar ögonen ser att vi är ovanpå en liten kulle, men jag hinner inte tänka mycket mer innan vi kastas nedför den och hårtestarna slår mot ansiktet. Det gör inte ont, det är inte jobbigt, bara roligt, härligt, läskigt och en av det bäst sakerna som hänt mig!
Och så börjar vi sakta åka neråt och rullar långsamt in på perrongen där vi skrattande och väldigt omskakade och omtumlande får stiga av.
Av Alma - http://febwiie.blogg.se
Fan vad diktig du är på att skriva! :D
